FÖR ER SOM INTE VET - 1 ÅR SEN

För ett år sedan förändrades min syn på livet, totalt.
Jag har verkligen insett hur skört livet är och att man ska ta vara på varje sekund man får leva, för att på en sekund kan det vara slut.
 
Fredagen den 4:e september förra året hade jag haft en dålig känsla i kroppen hela dagen och den höll i sig även när jag skulle åka hem för att ha vanligt fredagsmys med mamma och pappa medans Emelie skulle stänga på jobbet. Så när jag hade stängt charken vid 20.00 och handlat lite så gick jag in i mejerikylen och frågade Emelie om jag bara kunde få en kram för att jag kände mig deppig. Så en kram fick jag och sedan sa vi hej då och Emelie sa åt mig att köra försiktigt och så gick jag till bilen och började åka hemåt.
En stund senare fick mamma ett samtal från en tjej som hette Malin (har jag för mig) som berättade att hon satt vid vägkanten med mig eftersom jag hade krockat med en älg. 
Precis innan hade jag blivit urplockad ur min totalmosade bil utav traumakirurgen Mats som var först på plats och som såg hela händelsen igenom sin bakruta av sin bil.
Någonstans här så hade de ringt till brandkår, polis och ambulans som kom och det första jag minns (eftersom jag var medvetslös när jag blev urplockad ur bilen) är att det var en massa röster runt omkring mig och att de frågade efter mitt personnummer och min låskod till telefonen så de kunde få tag i mamma och pappa. Under den här tiden hade jag fortfarande inte förstått vad som har hänt så jag fick fråga mig fram om varför jag låg i framstupa sidoläge efter vägen. Och precis i den vevan kom min vän Patric från brandkåren fram och sa att de skulle hjälpa mig och nu hade även mamma och pappa kommit och det jag minns först ordenligt och väldigt väl är när mamma kommer fram och gråter.
Efter detta är i princip allt svart fram till att jag ligger i ambulansen och även där är minnena svaga så jag börjar vakna till och förstå lite mer om vad som hänt när vi kom till Lindesbergs akutmottagning där de klippte upp mina kläder, plåstrade om min näsa och flyttade mig från båren till en sjukhussäng.
Under kvällen var allting väldigt suddigt och jag har kommit på i efterhand att jag inte ens dirket hade brytt mig om att mina ben faktiskt var förlamade i ett par timmar, så antagligen hade jag en hel del mediciner i kroppen som gjorde att jag var så lugn, men jag minns fakitskt inte.
Till och från under natten väcktes jag x antal gånger för att se till att jag inte blivit sämre och omkring 06.00 på morgonen den 5:e så fick jag för första gången sen krocken se hur jag såg ut, och där låg jag med akut nackkrage, plåster på näsan, blåmärken på hela höger arm, käkar och mun som knappt gick att öppna och svullen i hela ansiktet.
I två dagar låg jag på sjukhuset innan jag kunde få göra en magnetröntgen som visade att min atlaskota var mer eller mindre krossad och att kota sju i ryggen hade en kompression. Trots detta slapp jag en operation då alla bitar i kotan låg rätt till, så dagen efter fick jag äntligen åka hem, men en nackkrage sittandes omkring nacken i 12 veckor. De 12 veckorna var bland de jobbigaste jag varit med om men samtidigt så uppskattar jag idag att det fick läka så fint och ordentligt. 
 
 
Tyvärr enligt min mening så är allt fortfarande svart från själva smällen och jag har även en del minnesluckor från sjukhusvistelsen som jag mindes för ett år sedan som har börjat försvinna nu och min stora rädsla nu är att minnena ska komma tillbaka vid helt fel tillfälle men det får tiden utvisa helt enkelt.
Under detta år har jag förändrats så mycket, jag gråter till allt verkligen och jag säger åt alla men framförallt till Emelie minst 10 gånger att hon ska köra försiktigt för jag vet hur jäkla fort livet kan ta slut.
 
Jag har fått en livshändelse med mig i bagaget som jag aldrig kommer glömma och som har förändrat så mycket i mitt liv. För jag tror att värken jag har i min nacke till och från aldrig kommer försvinna. 
Men jag är evigt tacksam att jag fick chansen att fortsätta leva livet lite till, och jag förstår att det finns en mening med att just jag lever än idag. Och jag kan inte med ord tacka för allt stöd både jag har fått från framförallt min älskade familj, och vänner såklart också, men också stort tack för allt stöd min familj har fått från alla det senaste året. Jag tror inte att varken jag eller de hade orkat så mycket om vi inte fått allt stöd som vi faktiskt har fått.
Jag tänker aldrig mer ta livet för givet utan leva varje sekund fullt ut.
 
Lycklig och levande 1 år senare.
 
Allmänt, Tankar & Känslor | |
#1 - - Amanda Jona [SPONTAN]:

Usch vilken obehaglig upplevelse! Stor kram på dig! <3

Svar: Ja det var obehagligt och något man inte trodde skulle hända en själv. Tack & Kram tillbaka! <3
Amelie Samuelsson

Upp